På hustaket i skorstenen sitter en kallfrusen kattuggla och värmer sig en kylig vinterdag. Ugglan ser ut att ha det bekvämare än prinsessan under duntäcket. På sommaren träffar jag på en vitsvanshjortsmamma som ammar sina små tvillingkalvar. Trion reagerar inte mycket utan låter mig beskåda underverket.
När jag hittar små rödbruna rävungar leka i den vilda naturen så springer de ej bort utan förstår mig fullständigt fast de är så små och ovetande om denna råa värld. Ungarna är redan smått listiga. De känner sig trygga när jag närmar mig dem med viskande snäll röst.
Det finns inga ord att beskriva det jag upplever, hur jag känner mig när jag får vara med om dessa upplevelser som gör mitt hjärta så varmt att det skulle kunna smälta ett isberg. Men hjärtat mitt gör inte sådana elaka saker, det vördar hellre vår unika planet och dess värdefulla juveler som inte kan köpas för pengar.
På gården där familjens sommarstuga ligger kan jag spendera hur mycket tid som helst, synd bara att minuterna rusar iväg. Behöver sällan vara ensam i trädgården. Det uppenbarar sig ofta gäster från den vilda naturen som omringar den mysiga stugan som är klädd i rödmylleklänning. Så klart finns mina nära och kära tvåfotingar där också.
Min kära lillebror räddar en liten harunge som han hittar i det höga gräset han skall klippa. Han lägger den skrämda ungen varsamt i en varm mössa. Senare hoppar haren iväg till stället där den känner sig hemmastadd, på platsen den föddes någon vecka sedan.
En liten fågelunge står på trappan med näbben på vid gavel. Han tror visst att jag är mamma fågel. Mesen piper gällt, ber visserligen om mat. Jag säger till den att "din mor kommer nog snart”. Talgoxeungen hänger efter mig med bestämda hopp, den ger inte upp i första taget utan väntar högst antagligen på en fet larv-lunch. Efter någon timme hittar fågeln sin familj och mamma talgoxe har näbben full med utsökta aptitliga insekter åt den lilla dunbollen som äntligen hittade tillbaka till sin familj efter sitt besynnerliga äventyr.
Jag hör ett våldsamt prasslande i det höga gräset. Årets grävlingsunge sticker ut sitt näpna ansikte och tittar på mig med perplex blick. Den ryggar ej tillbaka utan kommer ut ur djungeln och tassar bestämt fram på gräsmattan med nosen sniffande så sött. Efter en stund syns även ett syskon i bakgrunden. De känner lukten av mig men vet att jag är på deras sida. Jag får en euforisk känsla, det sprudlar av glädje inom mig och då jublar jag på mitt eget sätt. Senare tassar jag till skogen och tackar naturen. Kramar en härlig trädstam, småpratar med den visa tallen. Förtäljer vilken härlig dag jag haft och så delar tallen med sig det vackraste till mig. Hela livshistorien viskar den i mitt öra, berättar om den unika symbiosen som råder i naturen. Alla skogens små hjälpredor tar hand om varann och ser till att alla mår förträffligt.
Småfåglarna sätter sig på min hand. Jag har lite godis åt dem, feta jordnötter.
Jag kastar mig raklång på den höstfärgsgranna marken och hör hur mitt hjärta dunkar i samma rytm som jordens. Jag är naturen, jag är ett djur. Det är vi alla. Jag rymde från människoburen redan som liten. Var jag ens en enda gång inlåst? Den egendomliga indiansjälen som är bosatt i mitt hjärta har alltid kämpat och lotsat mig fram på den stigen jag är avsedd att dansa på.
”When the last tree has been cut down, the last fish caught, the last river poisoned, only then will we realize that one cannot eat money” - Cree Indian wisdom -
0 kommentar(er)
