Snön ligger vit på marken. Stugan är omringad av lätt snö som föll under natten. När jag går ut på morgonen för att göra mina bestyr så kan jag urskilja små spår i snön som leder från en gammal gisten eka till fågelmatningsplatsen. Det är alltid lika spännade att se vilka fyrfotingar som är aktiva grannar, det är det bästa med nysnö för då ser man tydligt vem som varit framme nyss. Jag fick min första spårbok redan som liten tös så det var en av mina favoritsysselsättningar att lära mig känna igen spår. Gjorde också en egen spårbok som nioåring. Många av dem var påhittade sagodjursspår, men även riktiga såsom gnagare, harar, klövdjur och fåglar.
Jag vet att Sune och hans vänner bor under ekan. Båten är ett bra regn- och stormskydd för de små gnagarna. Skogsmusen väntar på att jag skall föra mat åt fåglarna för då brukar jag i ”misstag" spilla några frön på marken. Klart att jag gör det, tycker så väldigt mycket om alla vilda djur. Det lilla jag gör för dem gör mig belåten inombords. På sommaren brukar de hitta till komposten, där finns alltid några passliga munsbitar.
Sune orkar inte länge hålla sig i gömman eftersom magen ropar högt efter mat. Hans lilla anlete sticker fram ur en snödriva. Det finns massor med små hål här och där som han slinker in och ut ifrån. Alla öppningar har sin mening. Sune skall snabbt hinna slinka undan om det kommer flygande faror eller tassande rovdjur som vill ha hans lilla kropp i magen.
Han ser åt vänster och höger förrän han är säker på att ingen fiende syns till. Sedan bär det framåt med snabba trippande små tassar och solen lyser så fint på hans glänsande bruna päls.
De små klara svarta ögonen ser snälla ut och svansen är längre än hela kroppen. Svansen liknar en snärtande piska. Öronen ser enorma ut på den lilla ljusbruna-vita sötnosen. Sune hör otroligt bra. Han är ju så minimal och ser smaklig ut. Det är lätt för ett rovdjur att smaska i sig en liten varm stek om han inte har alla sina sinnen i fullt bruk så Sune måste vara alert hela tiden och då är det bra med superb hörsel.
Mitt i allt händer det något som också gör mig väldigt uppmärksam. Sune springer fort iväg till en av sina ”hemliga” ingångar och blir där stående på bakbenen. Han ser ut att fasa över något som jag inte ännu observerar. Hackspetten som nyss hackade i björken lite längre ifrån ser också vaksam ut. Han spejar åt alla håll och slutar att söka efter mat under näverlocket. Ekorren som var på väg till platsen jag satt ut några torra brödskivor på ser också ut som om han snart skulle äntra en boxningsring. Kurre står i en skojig posé. Det ser ut som om han när som helst skulle kunna knock-outa en närgående ovän. Alla djuren spanar oroligt efter något. Skönjer en laddad spänning i luften. Vad är det som händer? Varför är djuren så oroliga, alla tre?
Jag tittar uppåt och då ser jag faran. Där sitter en sann jägare med intensiv blick. Kanske fågeln har suttit där hela tiden jag varit ute. Han är en mästare på att vara tyst, en jägare av elitnivå. Ugglor älskar saftiga små möss. Hackspetten och ekorren är inte lika lätta byten för hökugglan men den kan ta dem också. De vet hacke och kurre väl. Då lönar det sig att hålla sig undangömd. Ingen vill bli uppäten idag, imorgon eller nästa vecka.
Hökugglan väntar en stund. Han får nog av det sedan och flyger sin kos. Denna gång blev ugglan utan mat. Den såg nog mig också, det var så klart en tydlig orsak att han inte attackerade de möjliga bytena.
Sune hoppar fram efter en stund och äter några solrosfrön. Snart börjar det skymma och då är det bra att vara mätt innan natten faller på. Sune har säkert en varm sovplats under ekan och vännerna hjälper nog till att hålla värmen uppe. En tassfull frön ännu och så sveper han sin långa kala svans runt sig.
Jag uppfattar något som rör sig djupare inne i skogen, cirka 20 meter från stugan. Där skymtar jag en hare som reser sig fram ur en snöig grop den vilat i. Den skall också äta något. Fältharen är vegetarian så den gillar till exempel gräs, ris och bark. Nu får han ännu skutta fritt omkring i skogen i flera månader. Jaktsäsongen börjar igen i september.
Har aldrig varit rädd för små möss. Många skriker som griskultingar när de ser möss och andra gnagare. Själv har jag inget emot dem. Det finns ju massor med sällskapsdjur som sitter i buren hemma hos folk, de ser ju likadana ut men då gosar man med dem. Jag gosar gärna med små möss och sorkar, de är lika söta. Tycker det är fruktansvärt när människor lägger ut råttgift och fällor. Vilket barbariskt slut på livet de får. Stackars små djur!
0 kommentar(er)
