Ett minne från en overklig stund som berättas i nutid med fotografier tagna av mig. Alla bilder är mina eftesom jag har tusen och en stund förevigat i arkivet.
Hela dagen har jag gått omkring och känt mig rastlös. Har alltid litat på min intuition och noggrant lyssnat på den inre rösten som viskar skildringar till mig. Jag vet inte vad som kommer att ske idag men är dock säker på att det är välvilligt. Moder Natur har återigen blåst varm luft i mitt örat och mjukt viskat att jag skall vara i beredskap. Jag är otålig, det pirrar i magen. Vad vill Hon denna gång lyfta fram ur sin skattkista och tilllåta mig se och känna på. En unik gåva som är till låns men bevaras för evigt i hjärtats centrum. Väntar med spänning på fortsättningen.
Mörkret faller tyngande på. Jag är utomhus för att åhöra när natten vaknar. När jag urskiljer skepnaden sittande högt uppe på en gammal tallgren, då inser jag att denna natt skall bli ett äventyr. Eller är det jag som skall bli nattens? Ugglan tittar intensivt på mig. Jag vet att ugglan är en stark ledsagare i många kulturer. Den är mytomspunnen och många trodde att den anlände med ett dödsbud. Har själv alltid trott att den kommer med visdomsord som hjälper människan att komma i kontakt med sina övernaturliga krafter som inte ännu använts. Slagugglan har denna gång ett annorlunda budskap. Jag känner det i hela blodomloppet och vet att han vill agera som min handledare denna märkliga natt. Han blir sittande kvar på grenen och jag traskar ner längs med den smala stigen som leder till stranden.
Jag sätter mig ner på en sval sten och lystrar till nattens magiska ljud. Himmelen är prydd med stjärnor som blinkar i när och fjärran och det känns en aning kulet i den svala havsluften.
Andra akten kommer igång. Jag blir förbluffad över färgerna som våldsamt kastar sig i min famn. De förför mig med sina smidiga rörelser, skådar en kavalkad av kraftfulla färger som smälter in i varandra. Norrskenets koreografi är slumpmässigt. Det finns aldrig ett manus över denna föreställning, det är till fullo improviserat. Ensemble Aurora borealis.
I Finland heter norrsken ”revontulet”,som översatt till svenska betyder ”eldräv”. En förtjusande myt förtäljer att det är fjällrävar som orsakar norrskenet. I folktron antog man att eldrävarna sprang raskt över himlen så att de yviga svansarna svischade över fjälltopparna och då skapades färggranna gnistor som lyste upp himlavalvet.
Sista akten ändas av ett grönaktigt sken, jag förmodar att ridån skall gå ned. Dimman lägger sig lågt över vattenytan. Jag ger stående ovationer till aktörerna. Ett uppriktigt tack för den djupsinniga föreställningen.
Jag tassar upp igen med stigen som jag så väl känner igen, behöver ej ögon för att veta var jag sätter foten. Inom mig råder en fullkomlig mättnadskänsla. Jag hör ett hoande långt borta och känner pur tacksamhet gentemot min handledare,
Mitt i allt upptäcker jag den mytomspunna jägarens silhuett på den dimmiga ängen. Jag urskiljer blott hans krona där han står och betraktar mig. Jag kan inte göra annat än att förnimma känslan av lycka. Är jag vaken i en dröm? Jägaren Herne är en celeber uppenbarelse i Auroras fabel.
1 kommentar(er)
