Jonna Østbye

Harens år

Harens år. Så heter en känd roman skriven av den finländska författaren Arto Paasilinna. Boken handlar om en man som säger upp sitt arbete i staden och flyttar bort för att leva vildmarksliv tillsammans med en hare. Rekommenderar boken varmt.

 

Det finns två olika hararter i Finland. Skogsharen som får vacker vit päls om vintern och så fältharen som jag träffar titt som tätt. Detta inlägg handlar om fältharen. I Finland kallar vi den också på svenska ”rusakko”, det som haren kallas på finska. Harar är vackra djur med sina långa öron som hör synnerligen bra. Ibland skulle jag också vilja ha godare hörsel men tränade mina öron mycket enda sedan små barnaben så mina öron hör nog mycket bra. Har dock selektiv hörsel när det kommer till människoprat, haha.

 

 
 
 

Haren gillar att vila sig nära träd och under buskar, där som det känns som tryggast. Ofta så hoppar jag till på samma vis som haren när jag vandrar stillsamt i skogen då det plötsligen skuttar en hare iväg ett stenkast från gummistöveln. Ibland orkar den inte ens röra en fena utan öppnar de trötta ögonen och tittar sömnsdurrigt på tvåfotingen. Tänker i sitt stilla sinne ”Låt mig nu sova, skall snart skutta ut på fältet för att äta igen” eller ”mmm, jag har haft heta stunder med min kavaljer och nu är jag dödstrött”.

 

 

 

 
 

 

I april-maj har haren brunsttid och då tillbringar den gärna sin tid på åkrar ensam eller i grupper. Haren förökar sig i god takt, de kan få upptill fyra kullar om året. Fältharehonan kan få 7-10 ungar men de klarar sig inte alla att överleva. Det skulle säkert bli ett hav av harar att segla i annars.

 

 

 

 
 

Men titta! De små harpaltarna är så näpna att man smälter som is i solskenet. Sådana små skuttesnuttar det finns i gömman, men ibland knackar lyckan på dörren och man får beundra dem med sina ögon och kameran.

 

 

 

 
 

 

Fältharen gillar att komma till trädgårdar när den bor i miljöer där människan finns. Många ogillar när haren kommer hoppande på backen och tuggar i sig odlingar och på vintern smaskar den gärna på näver, bark och skott från buskar och träd. Man ser ofta bilder med en hare och en morot i munnen. Hellre tuggar den dock i sig din sallad du tänkte använda till familjemiddagen på sommar-veckoslutet. Haren du ser på fotot smaskar i sig väppling. Man hör den nästan säga ”oh vad saftigt och gott”.

 

 

 

 

Vid påsken i år såg jag den trötta haren vid roten av ett träd. Den hörde mig så klart men ögonen hölls knappt uppe fast jag var riktigt nära den. Är helt säker på att den har jobbat hårt före påsken. Samarbetat med kycklingar, häxor och andra små påskfilurer för att göra oss glada. En annan hare sträckte på sina ben som förvandlades till långa spiror. Det såg så skojigt ut när den samtidigt bestämde sig för att göra dagens bestyr. De sprutade ut små runda bruna kulor ur rumpan. Trycket var enormt.

 

 

 

 

Det är så givande att följa med dessa varelser. Mitt största intresse är naturen och det kommer alltid att så förbli. Man vet aldrig vad man får uppleva, inget är skrivet utan allt är en överraskning. Blir alltid så glad över det jag upplever. Ingen skillnad vad det är när det har med naturen att göra.

 

 

 

 

I folktron var hartassen som amulett känd över hela världen och ansågs generellt föra med sig lycka och tassen skyddade dessutom mot otur och det onda ögat. I Kina var hartassen en välkänd välståndsamulett. Tassen var också en fertilitetsamulett för kvinnor. På vissa ställen trodde man att hartassen garanterade en god skörd eller för att hålla vädret gynnsamt. Den rätta amulettassen var alltid en hares vänstra baktass, men att få tag på en hade sina knepigheter. Haren skulle skjutas under fullmåne med en silverkula från kyrkogården och haren skulle ha skevande ögon. Harfångaren kunde inte bedömma sina färdigheter innan han fångade hundra harar. Den hundrade haren firades på ett eller annat sätt, antingen med familjen, vänner eller trogna jägares sällskap och tassen var naturligtvis den mest kraftfulla amuletten. Den hundrade tassen var en personlig amulett som enbart gav jaktlycka till sin fångare.

 

 

 

 

Tur att det inte mera är inne med att bära på sig hartassar som lyckobringare utan nu är det andra grejor som dinglar på kroppen, en del äkta och andra oäkta.

 

Nu skall jag igen ut och kolla på de långörade hopptassarna. Det ser ut att bli ett gott harår i år. Ha det så gott och njut av våren och dess sprudlande skänk.