Jonna Østbye

Flyttfåglarna anländer


Ah! Nu är det äntligen så att dagen är längre än natten. Snart kan jag vara vaken nästan 24 timmar i sträck. Sova hinner man på vintern, det bor en liten nalle i mig. Nu börjar naturskådespelet på allvar. Vårfåglarna anländer åter efter nästan ett halvt års paus. På varje åker och fält där solens varma strålar har smält bort snötäcket finns det garanterat en stor eller liten fågel som nyss hittat sitt sommarhem igen. fälten hittar de mat som bönderna har lämnat kvar och höstsådden som lyser ljusgrönt lockar näbben. När inget ännu börjat grönska är våra kära bönder räddaren i nöden.

 

 

 

 
 

Vilken ljuv musik för öronen när måsarna, gässen och svanarna framför välkomna serenader. Att få vara ute i den fria friska skandinaviska naturen och inandas alla dofter är som en sannsaga som håller på år efter år. Kan nästan ej fatta hur lyckligt lottad jag är som får bo i detta unika land med dessa oerhört vackra landskap och varierande biotoper.

 

 

 

 

Det finns otaligt med olika flyttfåglar som flyger långa vägar för att fortplanta sig. Det piper överallt på sommaren när små knyten knackat sig ut ur sina ovala bon, äggen. Vid ängskanten, upp i trädet, i marken, på fält, i bergsskrävor. Nästan överallt häckar det fåglar i alla olika storlekar, från xs-xxl. Så snälla, håll hunden kopplad så att den inte skrämmer bort fåglarna eller förstör deras hem.

 

 

 

 
 

 

Storskrakarna och kniporna simmar förnöjt i viken. De snattrar och skvättar i vattnet. Ibland vilar de sig på iskanten. Båda arterna är duktiga på att dyka efter mat. De är dykänder och gillar till exempel att äta fisk, snäckor, insekter och kräftdjur. Skulle kunna följa med deras artbeteende hur länge som helst men ännu biter den isande vinden mig i kinden. Vill undvika att få en seg vårinfluensa ihop med mig så vandrar hemåt för att värma mig. En varm kopp choklad med en skvätt rom gör susen åt den kalla kroppen. Speciellt delikat är den om man har en sprakande brasa till förfogande och en mjuk fårfäll att sitta på. Livets socker, ej salt.

 

 

 

 

 

 

Nästa kväll kör jag omkring för att spana in åkrar fyllda med eventuella nykomlingar. På ett fält skådar jag 26 rådjur och massor med sångsvanar, kanadagäss och tofsvipor. Tofsvipan har ett fantastiskt ljud, den låter precis som den skulle komma från yttre rymden. Om man inte vet att det är tofsvipans ljud så skulle det kunna kännas lite ruskigt, speciellt på kvällen. En ensam trana tassar också omkring på fältet. Kanske har hans partner omkommit i en olycka eller så är det en ungfågel som ej ännu hittat sin käraste. Tranor är monogama, de lever med samma partner så länge som det är möjligt. För några år sedan såg jag en ledsen ensam trana som grät hjärtskärande, det var ett fruktansvärt ångestfullt ljud att det riktigt rev till i hjärtat mitt. Stackars liten som hade mist sin partner.

 

 

 

 

Det prasslar bland löven. Det är någon som är på väg mot mitt håll där jag sitter på verandatrappan. Kan nog redan gissa vem det är eftersom jag upplevt det ljudet massvis med gånger. Det är herr koltrast som letar efter föda under de fallna löven som kommit fram under den smältande snön. Han hittar en och annan godbit som han slukar i sig. Plötsligt finner han en saftig mask som är gudomlig för honom. Ser riktigt hur han ryser av välbehag när han sväljer den. Daggmasken är en hermafrodit. Den producerar både ägg och spermier vilket betyder att den befruktar sig sjäv. Naturen är ett konstverk.

 

 

 

 

Staren hoppar på den vårblöta åkern. När solens strålar träffar starens fjäderskrud så kan man se vilka vackra färger den har. Fjädrarna skiftar i smaragdgrönt, likt en dyrbar juvel. Den ställer sig nästan som på beställning i en fin posé. Hinner ta ett foto just när den glänser som finast. Tack för det herr stare, trevligt att du kommit tillbaka.

 

 

 

 
Det snattrar, piper och plaskar i vikens vassa. Jag lyssnar på när isen ger upp, den orkar inte mera strida emot solens värme. Isen offrar sig och bjuder utrymme för fåglar att simma omkring i vattnet. Gräsanden är en mycket allmän sjöfågel. Antar att alla känner igen den. Änderna brukar ofta stanna året runt där det finns öppet vatten och när snälla människor kommer med mat. Ibland kan man dock få se en udda and. Den här jag fotograferat är leucistisk, vilket betyder att den har ett pigmentfel och får ett annorlunda utseende i fjäderdräkten. Denna gräsand hade fin vit hals. Han visste nog om sitt speciella utseende för det ljudet han förde hördes nog över viken till grannlandet. Man behöver verkligen inte vara som alla andra utan man skall precis bara vara sig själv, då är man en genuin människa.

 

 

 

 

Nu får vi njuta av fågelsång igen. Naturen har nog saknat sin flygande orkester. Hjärtligt välkomna tillbaka än en gång kära underbara flyttfåglar.