Jonna Østbye

Vitsvanshjorten infördes i Finland på 1930-talet. Det var amerikafinländare som ville donera vitsvanshjortar hit. De inplanterades i skogen som herrgården i Laukko ägde. Den nuvarande stammen härstammar från enbart sju individer och legenden säger att det bara var en bock som gjort att stammen lyckats öka explosivartat. Så han var en äkta bock. Nuförtiden finns det massor med hjortar som springer omkring i skog och mark. De gillar likt rådjur också att besöka trädgården för att granska om det finns goda frukter eller annat smakligt att mätta magen på. De föredrar så klart också att beta på åkrar. Speciellt på våren då när åkrarna blir snabbt snölösa eftersom solen når så lätt dit.

Bocken har tulpanhorn, vilket betyder att de är inåtsvängda. Deras mankhöjd varierar mellan 90-110 cm och kroppslängden 150-180 cm beroende på könet. Bocken kan väga upp till 130 kg. Det beräknas att det finns cirka 100 000 vitsvanshjortar i Finland ( 2018 ).

Jag minns för många år sedan när jag traskade tyst på en vildvuxen blomsteräng för att titta på vackra fjärilar och andra insekter. Mitt i allt märkte jag att något rörde sig i det höga gräset. Jag upptäckte ett litet gulligt huvud som tittade förvånat på mig. Där låg en några dagar gammal liten bambi med rödbrun päls som var full i små vita prickar. Åh, vad den var ljuvlig. Jag lämnade den genast ifred, mamman stod säkert ett stycke ifrån och var orolig över sitt lilla knyte. Minns även så bra Disney´s film Bambi. Alla barn har både skrattat och gråtit när de tittat på den klassikern.

 

 

 

 Ibland kan det stå ett ståtligt gäng vitsvanshjortar tillsammans. Som mest har jag i södra Finland sett 17 stycken i en grupp och häromdagen träffade jag på 11 stycken. Oftast ser man dem tidigt på morgonen eller precis innan solen går ner. De har så vackra snälla ögon, speciellt honorna kan ha långa ögonfransar som de flirtar med.

 

 

 

 

En fridfull morgon när jag gick ned till stranden för att avnjuta en kopp varmt kaffe och betrakta de vackra sjölandskapet så hörde jag knastrande i viken bredvid. Jag smög mig ditåt och fick uppleva en händelse jag sent kommer att glömma. Det kom flera stycken hjortar ned till stranden och började att leka i vattnet, de sprätte vatten på varandra som små lekande barn och efter en stund var energin slut och då började de äta av sjöväxterna. Pricket på iet var när en mamma med sina tvillingar kom ned för att dricka vatten. Det är dessa stunder som fyller hjärtat med små presenter som man när som helst kan öppna och återuppleva via minnet och även genom att titta på fotografier. Jag skall ännu påpeka att jag verkligen inte alltid fotograferar de vilda djur jag ser, det räcker många gånger att bara njuta av händelserna.

 

 

 

 

Har mött vitsvanshjortar i många repriser men varje gång känns det lika spännande att se dem. En euforisk känsla berusar hjärtat varje gång jag möter vilda djur. Vildingen i mig kommer på något vis fram så starkt då och är igen säker på att jag varit en indiansjäl i ett forna liv. När ett ståtligt vitsvanshjort par poserade för mig en skinande dag då insåg jag att även hjortarna är mitt totemdjur. Har flera stycken och det känns synnerligen priviligerat. De såg så förälskade ut, tittade på varann med den lenaste av blickar. De var fastlimmade i varandra. En äkta naturlig tillgivenhet som Moder Natur givit sina små fyrfotingar.

I nordisk mytologi omtalas det om en hjort som heter Eiktyrner. Det är en bock som står på Valhallas tak och äter av Yggdrasils grenar. Det droppar massa med vatten från bockens horn som rinner ned på marken och fyller Valhallas alla floder. Order Eiktyrner kan betyda ek och törne. Törne kan syfta på hjortens grenade horn, likt flodförgreningar. Har alltid varit väldigt intresserad av litteratur om nordisk mytologi, det är sannerligen spännande.Hoppas jag träffar på många fina fyrbenta vänner i år också. Njut av våren kära läsare!