Strömstaren som heter Cinclus cinclus på latin är en seg liten fågel som övervintrar vid öppna vattendrag. Den sitter ofta och niger på en sten eller vid åkanten och dyker sedan ned i det iskalla vattnet för att söka föda såsom larver och andra småkryp. Den ser så fin ut med sin vita haklapp och mörkt brunskiftande fjäderskrud. I vissa landskap i Sverige har den kallats för strömpräst och i Estland heter den vesipapp som bokstavligen betyder vattenpräst.
Jag stannar upp vid en isig bäck som är klädd i sin bästa dräkt. Kameran får arbeta med lång slutartid, då ser vattnet mjukt ut medan iskanterna behåller sitt tydliga framträdande. Rimfrostiga kvistar och knaprig mossa tittar ned mot bäcken och undrar eventuellt var Näcken håller hus. Han har nog antagligen gått i vinterdvala annars skulle han förfrysa sina kära lemmar. Detta manliga vattenväsen brukar utnyttja naturens klädgarderob när han sittande på en sten spelar vackra melodier på sin fiol för passerande gestalter. Jag tror inte att han är så betagen av att klä sig i iskalla löv eller andra kyliga växter som borde täcka de mest strategiska delarna av hans våta kropp.
Plötsligt får jag syn på den lilla fågeln som står på en sten i bäcken. Den niger med hela kroppen som den alltid brukar göra, nästan som om den niger för de osynliga väsena som bor där. De som vi vanliga dödliga inte kan uppleva. I folktron var strömstaren en stark magisk fågel som bland annat sög i sig vattendragens styrka.
Strömstaren står nobelt och guppar på ett isblock som är pyntad med vackra ismönster. Jag känner faktiskt ett spännande rus i kroppen av fågelns styrka. Kraft som den alltid burit inom sig ända sedan mytologins första historia berättades tusentals och åter tusentals år sedan.
Den betraktar det porlande vattnet en stund och så händer det. Den dyker ned blixtsnabbt i vattnet och letar vilt efter föda. Vattnet skiftar i vackra sammetsgröna toner. Det är vegetationen på stenarna och på bottnet som färgar bäcken tillsammans med solens strålar.
Strömstaren flyger vidare iväg dit var ljuset lyser upp snön och den vita haklappen glänser ikapp. Den chokladbruna fjäderskruden ser ut att må förträffligt. Fågeln vilar en stund på maten men fortsätter sedan tacksamt att niga. Verkligen en artig fågel. Förut så neg människan också men det sker numera sällan. Jag neg som liten flicka och kan fortfarande göra det sporadiskt ibland när jag träffar en äldre kvinna. Skojigt att ha detta beteende gemensamt med denna näpna bevingade varelse.
Jag betraktar fågeln i flera timmar. Ibland är strömstaren utom synhåll men så uppfångar jag dens lågmälda rasslande toner när den i rask takt kommer flygande förbi för att fortsätta jakten på näringsrika insekter och larver.
Strömstaren ser ut att ta ett bad i det gyllene vattnet. Solens sista strålar når skogsbäcken som förvandlas till guld. Det är en sann ögonfröjd. Strömstaren lever på ett angenämt ställe. När den flyger för att lägga sig så kan de trötta ögonen iaktta guldvattnet som nynnar kvällens sista serenad och vid mörkrets intrång vaggar den fågeln till sömns. Vackra drömmar vattendragens lilla chokladpärla.
0 kommentar(er)
