Det tionde blogginlägget jag delar handlar om det käraste vilda djuret jag vet. Räven, den fina listiga rödräven. Jag har haft otaligt många upplevelser med detta underbara djur. Kommer garanterat att skriva fler än ett inlägg om svarttassarna, dessa ljuvliga eldpälsar.
Hade lyckan med mig att i tre års tid få följa med rävungar och deras första steg ut i livet. De hade sina lyor i den vilda naturen. Det fanns ingen bebyggelse i närheten. Har sett massor med rävbilder men så många av dem är tagna av halvtama rävar som bor i stadsmiljö. Mina fotografier är så äkta som de bara kan vara. Har inte matat dem eller suttit i gömsle. Så det är unikt, i alla fall för mig. Såg dem inte varje gång eftersom jag aldrig väntade mera än tio minuter på platsen jag visste de rörde sig på. När jag fick syn på dem så stannade jag för att fotografera pälsbollarna ända tills jag kände på att nu är det dags att dra iväg. Man märker snabbt när rävarna börjar få tillräckligt, djuret i mig känner bra andra.
Den första rävungen jag någonsin såg kom sakta tassande emot mig. Det var en sådan upplevelse som har satt ett evigt tasspår i mitt hjärta. Efter att han, Herr Svarttass ( som jag döpte honom till ) visade att han litar på mig till 100 procent visste jag att räven är mitt totemdjur. Jag har alltid läst en massa om den nordamerikanska indiankulturen och inandats deras spirituella förhållande med de vilda djuren. Det var på ett så unikt sätt de levde.Tyvärr vet vi hur det sedan gick när främmande råa människor invaderade deras land. Det vill jag inte ens skriva om för då börjar jag må dåligt. Nu redan när jag plitar ner detta blogginlägg så känner jag vemod. Så ledsamt att människan nuförtiden känner sig främmande från den djupa tron på naturen som fornmänniskor samt olika folkstammar hade.
Jag vet att totemdjur spelar en enormt stor roll i mitt liv. De hjälper till självinsikt vilket ger styrka och trygghet. Dessutom bidrar de till att förstå det förflutna. Om man är uppmärksam kan totemdjuren avslöja en glimt av framtiden. Genom att uppmärksamma dessa djur som kommer in i livet kan man lära sig mycket och få betydelsefull vägledning. Varje djur bär med sig en viss typ av energi. När dessa totemdjur visar sig för oss kommer de med ett speciellt budskap. De upptar ett genuint intresse och deras sätt att kommunicera med oss är en viktig ledtråd.
Det är bara att hålla ögonen öppna, kanske du aldrig insett att du har ett totemdjur. Men nästa gång du ser ett, reflektera över hur, var och när du sett djuret. Du hittar säkert den första länken i kedjan som ringlar iväg med dig på ett oumbärligt äventyr i det själsliga kretsloppet.
Rävmänniskor brukar ofta vara personliga och inte alls likt sociala fjärilar. Rävfolk kan anpassa en speciell energi för att kamouflera sig så att de "passar in" i olika situationer. De är angelägna observatörer och skickliga att förbli osedda. Med andra ord blandar de sig i sin omgivning och flyttar sig snabbt ifall de hamnar i en otrevlig gruppsituation. Människor med detta kraftdjur är oftast mycket kreativa. De kan till och med verka aningen excentriska. Människor med räven som totemdjur är snabba att tänka och kvicka att agera.
Det är en gedigen fröjd för ögat att få betrakta denna fantastiska rödpäls som helt utan rädsla stillsamt ligger intill sitt syskon i skuggan av ett tryggt stenblock. Efter en stund när jag observerat dem börjar de kamratligt nafsa på varandra. Det ligger en lockande gammal träbit på marken som syskonen börjar smaka på. De är nyfikna små gullungar.
Den bästa underhållningskanalen som existerar finns ute i den fria naturen. Televisionen är nästan onödig när man med sina egna ögon har möjlighet att betrakta och uppleva magnifika stunder bland susande träd och gröna blad. Klart att jag ibland kollar på tv under den mörkaste tiden på året. Då brukar det alltid bli naturdokumentärer eller någon spännande film.
Herr Svarttass känner sig trött och tassar vidare för att ta en liten tupplur. Syskonet försvinner bland slyet, jag vet att lyan ligger där. Dit går jag ej för vill absolut inte lämna odörer efter mig som når in till deras kära hem.
Efter en stund sträcker han på sin smärta kropp. Det lilla livet fortsätter framåt i denna outforskade nya omgivning han anlänt till. Han är garanterat hungrig så jag lämnar honom och syskonen ifred så mamma räv kan komma med lunch åt sina ungar. Vilken innehållsrik solig majdag!
Hon var en vild själ. Jag visste att det inte gick att tämja henne. Hon tillhörde skogens sköte där hon smidigt slank mellan de grova trädstammarna. Hennes eldröda päls flammade i vinden. Jag var galen som trodde att jag kunde tämja henne. Det var omöjligt. Hon älskade den fria hon alltid varit. Hon rev ut mitt hjärta med sina vassa tänder och slukade det. Hon lämnade mig att dö. Det sista jag hörde var ett diffust skall i den svarta natten.
0 kommentar(er)
